Min historia

I hela mitt liv har jag varit en pliktuppfyllande, ansvarsfull och duktig flicka.

Jag har jobbat sedan 14 års ålder, på alla lov, varannan helg utöver att jag har gått i skolan, först högstadiet, sedan gymnasiet och efter det högskola. 

Jag har arbetat inom vården, med äldre och dementa, som personlig assistent.

Jag har arbetat som lärare innan jag själv blev torr bakom öronen.

Plikten och ansvaret i kombination med en ständig tro på att jag inte dög jobbade jag allt hårdare, pressade mig själv att ge av allt jag hade. Jag hade roligt, fick nya vänner, festade och gick på bio - mådde dåligt, gick i terapi och jobbade med mig själv.

Vid 26 års ålder var jag utbildat förskollärare och som jag tyckte om det!!!

Dessa underbara små människor var min värld och jag kunde i allafall inte ge dem tillräckligt, tiden räckte inte till, pressen på att genomföra läroplaner, att hela tiden utveckla verksamheten, vara en person för föräldrarna och leva upp till mina högt uppsatta krav höll på att knäcka mig.

Jag fick barn!

10 månader senare utreddes jag för cancer i sköldkörteln.

Jag behandlades i november 2003. Fick cancerbesked i januari 2004, 5 dagar efter föräldraledighetens slut.

Med en liten son som drog på sig alla förkylningar och virus jobbade jag två hela veckor på de fyra första månaderna 2004. Jag fick sprutor inför scintigrafi på Radiumhemmet stående med handen på vagnen för att vagga min son på 1 år och 8 månader med 39 graders feber.

Jag åkte hem och avlöstes av min man då min dåvarande chef inte gillade att jag var borta från jobbet, åkte till jobbet, kom hem och efter att ha lagt min son jobbade jag ytterligare några timmar, som översättare. Ett extrajobb jag hade åtagit mig innan jag fick cancerbeskedet.

I april 2004 kunde jag inte steka köttbullar längre. Jag sjönk ned på en stol när jag kom hem och tittade apatisk rätt fram utan att klara av höga ljud. Titta på Tv var otänkbart. Detta fortsatte ända tills i augusti då jag bröt ihop. Någon på onkologen talade om för mig att jag var sjuk, allvarligt sjuk. Men nej, det var jag väl ändå inte, bara lite svag och trött och ledsen.

Panikångest, självmordstankar och medicinering följde, men jag var inte sjuk enligt mig själv.

I oktober 2004 började jag svälla, runt handleder och fötter och mina glasögon passade inte längre. Med antidepressiva, sömn och värktabletter för att kunna ta mig ur sängen innan kvällen kom var jag likgiltig och rädd, rädd för att människor inte tyckte om mig, rädd för att någon skulle prata med mig, obetydliga mig.

Hos psykiatrikern möttes jag med oro - det här var inte bra. Jag skickades till njurmedicin där det konstaterades att jag  hade fått en ovanlig nefrit och lades in för behandling.

Jag åt 80 mg cortison i en månad till att börja med.

Januari 2005 förstod jag att jag var sjuk och det var när mitt hjälpjag av en kurator talade om för mig att jag kom till att drabbas av en hjärtinfarkt om jag inte slutade att vara duktig.

Ta hand om dig själv! Du har ett barn, en familj.

Vändpunkten kallar jag den. Efter detta har det gått 5 och ett halvt år. En ständig kamp för att komma tillbaka, för att kunna vara mamma igen, att kunna se folk i ögona, börja arbeta igen och kunna gå på bio.

Efter 3 återfall av njursjukdomen som utan behandling är livshotande arbetar jag 50 %.

Inte som förskollärare, det klarade jag inte av.

Jag har fått chansen att genom arbetsförmedlingens bidrag till arbetsgivare komma till en fantastisk arbetsplats där jag ser mina kollegor som vänner.

Jag utförsäkrades i december 2009 och har varit inskriven i arbetsmarknadspolitiska program sedan dess.

Jag har inga extra krafter, väldigt lite kraft över när jag kommer hem, men det jag har ger jag till familjen.

Jag känner min kropp så väl vid det här laget att jag vet vad jag klarar av och när jag når en stressgräns stannar jag upp, vilar några dagar för att sedan återgå i arbete.

Jag jobbade 63 % från 1 april tom 25 juni 2010, men jag blev för stressad och fick stanna upp. 

Jag ser när det skummar i urinen, känner det i huden i ansiktet när njurarna inte fungerar som de ska. Då stannar jag upp.

Nu ska jag utredas. Andra som inte känner mig eller min förmåga ska ta reda på om jag är redo för att gå upp i tid. 

Jag har upptäckt att ambitiösa och hårt jobbande människor är attraktiva på arbetsmarknaden, människor som jag, fast numera får jag acceptera att jag är lägre betalt för att jag har "skador".

Mitt ambitiösa jag vill så mycket och har hela tiden velat så och jag ska komma tillbaka, kantstött eller inte.

Jag vet att jag inte tillåter ytterligare ett återfall av njursjukdomen, ingen ny behandling med cortison eller cellgifter.

Jag tillåter mig själv att känna efter, att inte göra för mycket.

Jag tillåter mig själv att arbeta så mycket som jag klarar av.

Varför berättar jag detta för er?
Därför att jag vill att ni tänker till innan ni röstar.
Vad är viktigt för er?
Att alla oavsett ålder, sjuk eller frisk, i deltid eller heltidsjobb, alla, ska ha det bra.
Jag önskar er en trevlig funderingskväll.

Kram
Isabell